Ord som inte sager tillrackligt.

Sitter ensam nu, ute vid bordet utanfor vart enkla rum, mina magiska systrar har lagt sig. Ett narapa utbrunnet stearinljus lyser upp sa att jag kan skriva ner mina ord pa pappret. Utover det sken den ikvall klotrunda nastan sjalvlysande manen ger sa ar det min enda ljuskalla nar kvallsmorkret lagt sig over byn.

Nagon meter bort pa samma veranda star var granne Nana, byns hovding. Han borstar tanderna och spottar tandkramsvattnet over racket, precis som jag gjorde nyss. Ytterligare nagon meter bort ligger grannfrun utslagen pa en matta med sina tvillingar kivandes om hennes brostmjolk. De ligger under bar himmel och jag tycker att det ser mysigt ut, far nastan lust att tyst krypa ner bredvid.

Syrsorna ger som alltid i fran sig ett lugnande surr som jag sa tydligt kan hora utan att ens spanna oronen. En trumma hors avlagset, takten ar langsam men bestamd och jag tror mig ocksa hora att det sjungs dartill. Ur hovdingen rum hors en man prata pa vilket jag tror ar Twi, det ar radion som hors och den ger tyvarr aven i fran sig ett storande brus.

Jag ar trott och gaspar bade en och tva ganger medan jag stretchar handen for att undvika skrivkramp. Borde ga och lagga mig i sangen, badda in myggnatet under madrassen och trilla over i min vilda dromvarld. Men jag mar sa bra nu, temperaturen ar perfekt och luften kanns len mot min rodblossiga hud. Palmerna omkring ser sa stolta och fridulla ut i manskenet, om det inte vore for ett par galna getter en bit bort sa kanns byn som lugnet sjalv just nu.

I mitt huvud snurrar tankar och intryck efter annu en handelserik dag tillsammans med varldens finaste barn. Deras leende ogon etsar sig fast i mitt hjarta och satter djupa spar i min sjal. Sa mycket gladje som jag far kanna har varenda dag. Jag ger av min karlek till barnen och far sa otroligt mycket mer tillbaka. Varlden ar sa orattvis ibland, barnen har fortjanar allt de kan fa. Sa glad jag ar att jag kan fa dem att le varenda dag nar jag ar har, ett leende fran en oskyldig liten sjal har ar vart precis vad som helst.

Om ett par veckor sitter jag inte langre har om kvallarna och njuter av lugnet i sjalen. Jag far inte langre borja dagarna med att se deras glittrande ogon och leenden rakt fran hjartat. De kommer inte springa fram fran alla hall och kanter och krama mig lange och halla mig i handen. Ingen kommer sjunga ”baa baa lilla lamm” sa fint som bara dem gor. Nar jag tanker pa det kryper tararna fram.

Ingenting blir nagonsin som vanligt hemma igen. Nu ar hemma lika mycket har i byn for mig, jag lamnar en del av mitt hjarta har hos mina alskade barn.

Hem till verkligheten, verkligheten som nu kanns sa overklig. Samtidigt som inget nagonsin kants sa overkligt som livet har pa besok i deras verklighet.